Ibland tillåter jag mig själv att helt släppa taget om verkligheten och bara fantisera fritt om framtiden. Det här är en sådan stund. Det jag skriver nu är inga prognoser, inga analyser – bara drömmar och spekulationer om hur marknadsföring kan tänkas se ut år 2050. Och när jag verkligen låter tankarna flyga iväg, blir bilden både hisnande, lite skrämmande och otroligt fascinerande.
Jag föreställer mig en framtid där gränsen mellan marknadsföring och vardagsliv har suddats ut nästan helt. Reklam finns inte längre som en separat företeelse – den är inbäddad i allt runt omkring oss. När jag går ut genom dörren känner mitt smarta kontaktlinssystem av vilken sinnesstämning jag är i, hur jag sovit, vad jag nyligen pratat om och vilka mål jag har för dagen. Utifrån det visas subtila rekommendationer i mitt synfält: en kopp kaffe från ett varumärke som matchar mina hållbarhetsvärderingar, en bok som kopplar till ett samtal jag haft med en vän, ett reseerbjudande baserat på att jag nämnt att jag är trött på mörkret.
Det låter kanske överväldigande, men i mina fantasier är det inte påträngande – det är snarare som om marknadsföringen blivit en naturlig del av mitt beslutsfattande. Företagen i framtiden riktar sig inte längre till en målgrupp i traditionell mening, de riktar sig till individer, och varje budskap är skräddarsytt på molekylnivå. Kanske använder de biometrisk data för att känna av stressnivåer och föreslå produkter som främjar välmående, eller analyserar våra samtal i realtid för att föreslå lösningar innan vi ens hinner formulera ett behov.
Jag drömmer också om att varumärken år 2050 inte bara säljer produkter – de erbjuder identiteter. Att välja ett företag handlar inte längre om pris eller funktion, utan om vilket slags liv jag vill leva. Kanske bär jag digitala “brand-profiler” som speglar mina värderingar: en profil för klimatengagemang, en för kreativitet, en för balans mellan arbete och fritid. Företag tävlar inte om att vara billigast eller störst – de tävlar om att hjälpa människor att förverkliga sina visioner.
Och tänk om marknadsföring då också blir en tvåvägskommunikation i ordets mest bokstavliga mening. Istället för att företag sänder budskap och jag tar emot dem, har jag en ständig dialog med mina favoritvarumärken genom AI-drivna personliga assistenter. De känner min smak, min historia, mina mål och mina gränser – och fungerar som rådgivare, coacher och vänner. Det är nästan som om marknadsföring blivit en tjänst, snarare än en strategi.
Självklart finns det också en baksida i dessa fantasier. Integritet blir en enorm fråga – hur mycket vill jag egentligen att företag ska veta om mig? Och vad händer om den här typen av skräddarsydd påverkan används på manipulativa sätt? Men kanske har vi vid det laget hittat en balans, där transparens, etik och samtycke är lika självklara delar av marknadsföringen som själva budskapet.
När jag låter tankarna löpa fritt på det här sättet inser jag att framtidens marknadsföring kanske inte ens kommer att kännas som marknadsföring. Den blir en del av vår vardag, vår identitet och våra livsval – och kanske till och med något som hjälper oss att förstå oss själva bättre. Om det blir så eller inte vet jag förstås inte. Men bara tanken på vad som kan vara möjligt 2050 gör mig både nyfiken och förväntansfull.